Evenemang visade sig vara den bästa användarundersökning jag någonsin gjort. Två av dem lärde mig mer om vilka vi bygger för än 22 intervjuer någonsin kunnat.
Sammanfattning. För några veckor sedan skrev jag om varför så många fortfarande inte kan automatisera sitt arbete, trots att AI finns överallt. Vi hade hittat fyra hinder, och det första ligger under alla de andra: de flesta kan helt enkelt inte se vad de ska automatisera till att börja med. Sedan samlade jag två små grupper i ett rum och såg det hindret tyst försvinna på en enda eftermiddag. Det förändrade hur jag ser på vilka dessa verktyg faktiskt är till för.
På en av workshoparna ställde jag en fråga på skärmen och höll andan lite: "Om du kunde vifta med ett trollspö och fixa en sak i ditt arbetsflöde, vad skulle det vara?"
Jag hade satt upp det som ett live-ordmoln, så allas svar dök upp tillsammans medan de skrev. Skärmen fylldes. Och de två största orden på den kunde inte ha varit mer olika.
Ett, i blått: autofix github pr. Det andra, i rött: Jag vet inte.
Jag återkommer ständigt till den bilden, för det är verkligen två sorters människor i samma rum. En typ skriver "autofix github pr" utan att tveka. De vet redan exakt vad de vill lämna över, och ärligt talat behöver de inte mig. Den andra typen såg exakt samma fråga och skrev, helt ärligt, "jag vet inte".
Om det där andra svaret är ditt, oroa dig inte alls. "Jag vet inte" betyder inte att du ligger efter de som skriver i blått. Det betyder att du är precis den jag skrev det här för. Att inte veta vad man ska automatisera är inget fel hos dig. Det var det allra första hindret vi namngav förra gången, och det är just det jag gärna vill arbeta igenom tillsammans med dig.
För tre veckor sedan publicerade vi "Varför kan du inte automatisera ditt arbetsflöde?" Efter 22 intervjuer hade vi kokat ner problemet till fyra hinder och gett dem namn. Men att namnge något gör det inte lättare att hantera, och det visste jag. Så jag provade något som kändes lite läskigt för mig: istället för att intervjua folk via en skärm bjöd jag in dem till ett rum. Ett dussin personer på ena, ungefär tio på den andra. Jag ville bara se vad som faktiskt skulle hjälpa.
Här är vad de lärde mig.
1. "Jag vet inte"-gapet är mindre än jag trodde.
Jag lärde ut en liten modell, kanske tjugo minuter av den, i två delar.
MODELLEN 4 signaler på att en uppgift är värd att lämna över:
- Den är repetitiv.
- Det är limarbete: flytta information mellan verktyg utan att tillföra något eget.
- In- och utdata är förutsägbara.
- Den ligger utanför din kompetens men inom ditt omdöme.
Om en uppgift uppfyller två eller fler, bygg för den. 3 frågor som gör om uppgiften till något en AI kan utföra:
- Mål: vilket slutresultat vill du faktiskt ha?
- Verktyg: vad behöver den läsa från eller skriva till?
- Leverans: vad är resultatet, och var hamnar det?
Prompten är bara de tre svaren ihop i en mening.
Sedan bad jag deltagarna: välj tre uppgifter från din egen vecka som uppfyller två eller fler av dessa signaler, du har fem minuter. Och det finaste hände. Ingen sa "jag vet inte" längre. Samma rum som inte kunde nämna en enda uppgift tio minuter tidigare var plötsligt fullt av människor som kunde det. Gapet jag skrivit om i tre månader, det jag tyst börjat tro var den svåra, permanenta delen, stängdes bara på en eftermiddag.
Om den där röda känslan är din, är den här modellen vägen igenom, och den är mycket snällare än den ser ut. En man, som driver familjeföretaget från utlandet, höll på att drunkna i kundmejl. Han gick igenom de tre frågorna: målet, bara att sluta drunkna i inkorgen; verktyget, hans Gmail; leveransen, varje meddelande sorterat efter språk med de brådskande överst. Och det var allt. Ett diffust "min inkorg är kaos" blev en tydlig, byggbar mening, en sådan du faktiskt kan ge till en AI-kollega och få resultat. Han skulle aldrig ha kallat något av det där "automatisering" på morgonen. Du har en uppgift som hans. Nästan alla av oss har det.
2. Modellen fungerade bäst på de jag minst anade.
Jag ska vara ärlig med vad jag förväntade mig. Jag trodde att de som skulle få ut mest av detta var ingenjörerna, de som skriver "autofix github pr" utan att blinka. Jag hade helt fel, och jag är så glad för det.
En gymägare som nyligen börjat driva sin egen hemsida såg ett trafikproblem han kämpat med i veckor förvandlas till något han äntligen kunde lösa själv. I slutet pratade han redan om att satsa riktiga pengar på verktygen.
Och en livscoach kom fram med sin laptop och frågade, lite försiktigt, en fråga: hur skulle du sätta upp det här? Jag hann aldrig riktigt svara, för innan dagen var slut hade två grundare dragit fram sina stolar och visade henne själva. Ingen bad dem. De ville bara hjälpa.
Jag tänker ofta på det sista ögonblicket. Det är den tydligaste bilden jag har av hur det här verkligen sprids, en person som tyst vänder sig om för att hjälpa nästa.
3. Formatet spelade större roll än jag insåg.
Det var det som ett rum hade som ett videosamtal aldrig gav mig. Människor med samma tysta utmaning, som hittar varandra. Någon beskrev sitt arbetsflöde högt, och en man två stolar bort lyste upp och sa, "åh, jag gör det där varje måndag, så här löser jag det." Ärligt talat var modellen mest bara en ursäkt, en anledning för rummet att börja lära sig självt. Och det var där det mesta av det verkliga lossandet skedde, mellan främlingar, inte från mig längst fram. Om du känner dig fast i vad du ska automatisera, kan det ibland räcka att höra en annan person beskriva en vecka som liknar din.
4. Den här är till dig.
Gå tillbaka till ordmolnet med mig. De som skrev "autofix github pr" visste redan vad de skulle fixa. Den del av rummet som fastnade på att bara se vad de skulle lämna över från början, det var aldrig riktigt deras problem, så min lilla modell hade inte mycket att erbjuda dem. Några av de mest erfarna ingenjörerna log vänligt och återgick till sina egna lösningar, och det är helt okej. En av dem stannade till och frågade mig, ganska vänligt, vem vår målgrupp egentligen var. Hon var inte besvärlig. Hon hade bara rätt i att det inte var hon.
Värmen i rummet kom från den andra sidan. En tidig grundare filmade hela min leadgenereringsdemo med mobilen, för att hitta kunder är det som håller henne vaken om nätterna just nu, och efteråt sprang hon ifatt mig bara för att fråga hur hon skulle börja. Människor som hon behövde inte avlära sig något först. Så fort jag visade dem de fyra signalerna, lyste halva deras vecka upp framför dem. De hade inte kommit för att skriva kod. De hade kommit för att få tillbaka sin vecka.
Så om du har läst så här långt och nästan inget har låtit som kod, vet att det inte är en slump. Jag skrev det här till dig.
Vad händer nu
Jag vill inte översälja något av detta till dig. De som behöver det här mest behöver fortfarande verkligt stöd för att fortsätta när de lämnar rummet, och att lista ut hur vi ger dem det är precis vad vi jobbar på nu.
Men du behöver inte vänta på ett rum, eller på oss. Om "jag vet inte" fortfarande är där du är ikväll, är det okej, verkligen, det är där nästan alla av oss börjar. Ta bara en uppgift från din vecka som uppfyller två av de fyra signalerna, och svara på de tre frågorna för den, i en enda enkel mening. Den meningen är verkligen hela påfarten. Ge den till en AI-kollega och se vad som händer. Och om du vill prova med vår, heter den Zero, på vm0.ai.
Eller, om du hellre vill slippa göra det själv, kom och bygg den tillsammans med andra som försöker lösa precis samma sak. Vi kör nästa workshop om två veckor, och jag skulle verkligen bli glad att se dig där. Följ @vm0_ai på X för inbjudan, och kom gärna och säg hej.
