Ett samtal jag ville skriva ner från SF Tech Week började med kokosnöt.
Vad är ditt tidigaste minne av kokosnöt?
Heritage Table under SF Tech Week
Scarlett och jag var i San Francisco under SF Tech Week, oktober 5–11, 2026. Evenemanget, presenterat av a16z, samlar oberoende arrangemang över hela staden, inklusive grundarträffar, investerarmöten, produktdiskussioner och gemenskapsmiddagar.
Vi var där för att introducera Okou, träffa personer från olika områden och höra hur de faktiskt använder AI: vilket arbete de lämnar över, hur de lär en agent och vad som får dem att lita på den tillräckligt för att fortsätta använda den.
Ett av de evenemang vi stödde var Heritage Tables “The Memory Table: What Should AI Remember?” Den 9 oktober deltog vi hos värdarna Evangeline Medina och Pubali Sen i konstnären Peggy Gyulais loft för en gemensam middag och samtal om mat, minne och teknik.
Heritage Table hjälper familjer att bevara recept tillsammans med rösterna, berättelserna och människorna bakom dem. The Memory Table tar med sig den idén till en gemensam måltid. Under SF Tech Week samlade den grundare, investerare, AI-utvecklare och tänkare runt ett långt bord.
Det var där kokosnötsfrågan kom in.
Kokosnöt var den röda tråden genom måltiden—en ingrediens som bär på olika minnen i olika familjer och kulturer. Gästerna delade sina tidigaste kokosnötsminnen: en maträtt, en person, en plats. Dessa berättelser öppnade för ett samtal om vad det innebär att bevara något, vilken kontext som behöver följa med och vem som får bestämma vad som ska minnas.
Dessa frågor kändes relevanta för det vi bygger på Okou. När någon lär en agent hur de arbetar ger de den kontext, preferenser och omdöme. De behöver också förstå vad agenten kommer att minnas och vem som kan använda den informationen.
Middagen gjorde frågan konkret. Samtalen spelades inte in automatiskt. Gästerna kunde själva välja vad de ville bidra med till den gemensamma Living Cookbook—oavsett om det var ett recept, ett minne, ett foto eller några ord om kvällen. Att bevara ett minne var ett medvetet val.
The Memory Table-samlingen, 9 oktober. Foto delat av Evangeline Medina.
Här är sex reflektioner från samtalen, kopplade till det vi diskuterat internt på Okou.
1. Människor förväntar sig att lära en agent genom samarbete.
Förväntningen är enkel: vi gör något tillsammans, jag ger dig feedback och nästa gång förstår du hur jag vill ha det gjort.
Jag har sett detta i våra senaste diskussioner också. Även personer som betalar för flera AI-produkter har svårt att använda “färdigheter”. De beskriver upplevelsen genom lärande och minne. De vill veta om agenten minns det arbete de just gjort tillsammans.
För Okou behöver vi göra den utvecklingen tydlig: förtydliga uppgiften, skapa något, granska det och förklara vad som förs vidare. Människor ska se att deras korrigeringar gjort skillnad.
2. En agents roll behöver konkreta ansvarsområden.
En titel som “marknadsföringsagent” skapar förväntningar utan att förklara vad agenten ansvarar för. Vad levererar den? Vad räknas som bra arbete? Vilka beslut kan den fatta?
En användbar roll börjar med ansvar: undersöka potentiella kunder, förbereda en brief, skriva ett uppföljningsmeddelande och identifiera var granskning behövs. Människans roll blir också tydligare: sätta riktning, förklara standarder och bestämma hur mycket befogenhet som ska delegeras.
Detta är lika mycket en introduktionsfråga som en kapacitetsfråga.
3. “Agenten är en ögonblicksbild; människan är en förstärkare.”
En agent bär på en version av den kontext, de standarder och arbetsmetoder vi gett den. Den ögonblicksbilden kan förändras när den får ny information och feedback.
Människor utökar vad som ingår. De tar med erfarenheter från annat håll, ifrågasätter antaganden, bygger relationer eller inser att verksamheten behöver en annan riktning.
Möjligheten är att hjälpa det omdömet att spridas vidare. Något en person kommer på kan bli en metod som teamet återanvänder—och justerar när det lär sig mer.
4. Människor pratar redan om att “anställa” och “avskeda” agenter.
De ger en agent ett jobb, investerar tid i att förklara det, bedömer dess prestation och byter ut den när den inte längre är användbar.
Det gör återställning viktigt. När något går fel, kan användaren avgöra om problemet var en oklar uppgift, saknad kontext, föråldrad instruktion eller otillräcklig kapacitet?
Om att börja om är det enda praktiska alternativet känns tiden man lagt på att lära agenten bortkastad. Vi bör hjälpa människor att rätta till arbetsrelationen och förstå vad som förbättrats.
5. Minne väcker frågor om ägande och behörighet.
Middagens inbjudan att välja vad som ska in i Living Cookbook kopplar direkt till detta: att minnas något och att göra det tillgängligt för andra är två olika beslut.
På Okou behöver vi skilja på personligt minne, teaminstruktioner och arbetsflöden samt kopplad kontext. Att kalla allt detta för “teamminne” skulle inte stämma med vad vi faktiskt erbjuder.
En personlig korrigering ska inte tyst bli en regel för alla. Att dela ett arbetsflöde ska inte innebära att dela skaparens privata information eller åtkomst.
Människor behöver förstå vad som sparats, vem som kan läsa eller ändra det och vad som händer när åtkomsten till ursprungskällan ändras. Dessa gränser påverkar om någon alls vill lära en agent från början.
6. Grundare som först ville undvika att anställa börjar nu anställa.
En annan iakttagelse var att vissa grundare som från början försökte göra allt själva med agenter nu bygger team.
Min tolkning är att agenter hjälper grundare att hantera mer arbete och skjuta upp vissa rekryteringsbeslut. När företaget utvecklas behövs ändå personer som kan ta ansvar, bidra med expertis, bygga relationer och bredda tänkandet.
Detta kopplar tillbaka till ögonblicksbilden och förstärkaren. Okou behöver stödja båda faserna: hjälpa en grundare att komma igång och sedan hjälpa ett växande team att återanvända effektiva arbetssätt samtidigt som personlig kontext och behörigheter är tydliga.
Vad jag tog med mig
Jag kom hem med konkreta saker att arbeta på: göra det lättare att lära en agent, tydliggöra dess ansvar och möjliggöra delning av användbart arbete utan att sudda ut personliga gränser. Det är praktiska delar av att göra AI till ett samarbetsverktyg.
Kokosnötsfrågan stannade också kvar hos mig. Ett minne kommer med en person, en berättelse och ett val om att dela det. Middagen gav oss ett sätt att prata om alla tre.
Tack till Evangeline, Pubali, Peggy och alla runt bordet för att ni gav plats åt detta samtal.
Mer om The Memory Table och SF Tech Week.
